Förord till boken ”Greta Gerell – Bilder och tankar”, utgiven 1979:

Att vara född till att tjäna konsten, är att komma i en krävande herres händer. Man får en uppgift, som man aldrig får svika, där man aldrig är fri. Alltid vaket iakttagande, alltid sökande, alltid på en väg utan slut.

Konsten är till sitt väsen tidlös. En ofta svår och ansvarsfull gåva, som fordrar offer för att avslöja sitt mysterium. I all  konst, på alla områden måste värmen och renheten vara andens väsentligaste kännetecken. I självförglömmandet inför uppgiften kan konstnären växa och det frö, som han fått att förvalta kan börja gro. Bara outtröttligt arbete kan få det att utvecklas vidare till det slutgiltiga pund, som man är skyldig att ge tillbaka i den väntande Givarens hand när jordegärningen är avslutad.

I en dagbok för länge sedan har jag skrivit, att konsten måste vara en dialog mellan konstnären och Gud. – Han som alltid har varit – alltid är – alltid skall vara.

Ända från min ungdom har jag strävat efter att hålla min tanke vaken, genom studier i antroposofi. För mig har konstens uppgift varit, att skapa kosmos ur kaos, att skapa mening i mitt liv. Där har antroposofin varit en aldrig svikande kraftkälla och medlet att inte gå förbi de karmiska möjligheter, som genom alla skiften berikat mitt långa liv.

Jag har aldrig haft ”semester”. Sett många länder, men aldrig gjort en resa annat än för att berika måleriet, genom nya inlevelser, nya motiv.

Och jag har under mer än 60 år gått den mycket skiftande vägen genom olika metamorfoser inom konsten, från den ljusa befriande impressionismen, då allt var motiv, landskap, arkitektur, människor i arbete och vila, båtar, kanske framför allt djuren och molnens hela lysande och skiftande formvärld.

Allt ville jag ta in i mig och fånga det i otaliga teckningar och i måleriet. Men livet självt är den bildhuggare, som ständigt omformar oss och verktygen kan vara hårda. Vi blir till upptäckare av dolda hemligheter och möjligheter. Förr var de små tingen bara komplement, detaljer i andra sammanhang. Nu ville de plötsligt träda fram, få ett egenvärde och de blev till en nödvändighet i mitt fortsatta skapande. Jag har upptäckt att det oftast är små, obetydliga, ganska utnötta, ganska fula och smutsiga modeller, som jag valt. Och jag målar dem just så som de är. Men de blir inte obemärkta längre. De förvandlas och blir sköna och glada. De får träda fram ur sin fattiga anonymitet och bli föremål för uppmärksamhet. De får värde och eget liv.

Om jag går på en gata eller en väg, eller tittar in i den fallfärdiga sjöbodens dunkel, så är det som om ögat ensamt vore ute på vandring. En sten, en spik, en snäcka, en borttappad hästsko. Alltid finns där något, som kan väcka en oväntad tändande värme inom mig.

Jag vill ta i det, hålla i det och krypa in i färgnyanserna och uppleva urbilden genom formen. Rosten på spiken är skön. Snäckans vindling ett under, som låter tanken omsluta hela kosmos. Fånglinan till båten, grå av vind och väder, fastgjord kring notstaken med ett halvslag. Vem stannar och säger: se så vacker den är! – Den, som kan lyfta detta något, som ingen ser, in i en annan dimension, där undret sker från förgängelse till liv.

Nu lever jag helt i dessa ting, i en ständig inre process, där det ännu ofödda väntar, för att få visa fram sitt pockande budskap. Ett påbörjat utkast, som skräpat omkring mig under flera år, med en störande envishet, får plötsligt sin stund. Då kommer den nödvändiga värmen och idén hur det skall utföras. Det kan vara bara ett ägg, en gammal kaffekopp, en träsked. Jag kan aldrig bli fri från någonting undanställt, halvpåbörjat.

Där står jag inför den alltid vakande Jakobskampen: ”Jag släpper dig ej förrän du välsignat mig”. Men under själva arbetet har jag inga tankar, då kopplas allting av och jag upplever något påtagligt, andningen blir så lätt som på höga berg, en känsla av tyngdlöshet, av obegränsad befrielse.

Greta Gerell

 

       

 

 

Biografi

Född den 2.6.1898 i Stockholm – död den 30.10.1982 i Stockholm

Konststudier
1913-1915 Kvälls- och sommarkurser vid Caleb Althins målarskola
1915-1920 Konstakademien
Axel Tallbergs etsningsskola
1920 Academie de la Grande Chaumière i Paris
1921 André Lhote, Paris

Separatutställningar
Gummesons Konstgalleri, Stockholm 1927, 1929, 1931, 1934, 1953, 1990
Norrköpings Konstmuseum 1930,1932, 1972
Konstnärshuset, Stockholm 1938, 1948
Eskilstuna Konstmuseum 1943
Olsens Konstsalong, Göteborg 1945,1948
Paletten, Norrköping 1946
Eskilstuna Nya Konstsalong 1947
Sturegalleriet, Stockholm 1959
Galerie Marcel Bernheim, Paris 1961
Galerie Blanche, Stockholm 1964, 1966, 1969
Nermans Konsthall, Norrköping 1970
Galleri Vättern, Motala 1979, 2006
Färg och Form, Stockholm 1975, 1980, 1984
Linköpings Länsmuseum 1976 (nuv. Östergötlands Länsmuseum)
Galleri Flamingo, Falkenberg 1977, 1979, 1983, 1986, 2006
Galleri Studio L2, Stockholm 2007

Samlingsutställningar i urval
Konstakademien, Stockholm 1922, 1925
Liljevalchs Konsthall 1924, 1925, 1933
Grafiska Sällskapet, Stockholm 1928
Paletten, Göteborg 1932
Norrköpings Konstmuseum 1935
Gävle Stadshus 1935
Örebro Konserthus 1935
Eskilstuna Konstmuseum 1937
Konsthallen, Borås 1943
Skövde Konsthall 1950
Galleri Brinken, Stockholm 1955
Spendhaus, Reutlingen 1965
Museum am Dom, Lübeck 1971
”Form, färg och harmoni!”
Två konstnärer- två sökare, Elli Hemberg och Greta Gerell
Säfstaholms Slott 2013

Representerad
Eskilstuna Konstmuseum
Greta Gerells Stiftelse
Göteborgs Konstmuseum
Jämtlands läns konstsamling
Kungliga Dramatiska Teatern
Landstinget Halland: Landstingshälsan, Kungsbacka
Landstinget Sörmland, Mälarsjukhuset Eskilstuna
Moderna Museet, Stockholm
Norrköpings Museum
Statens Konstråd
Stockholms Konstkansli
Västerås Konstmuseum
Västra Götalands läns landsting, Regionens hus, Mariestad
Östergötlands Länsmuseum
Nordiska museet har av Greta mottagit som gåva dockor, skor 1948 samt Zinaida Gippius Merezjkovskijs aftonklänning 1956

Litteratur
Katalog till utställningen ”Form, färg och harmoni!”
Två konstnärer- två sökare, Elli Hemberg och Greta Gerell
Säfstaholms Slott 2013

Greta Gerell – med egna ord, Studio L2, Stockholm 2007.

Greta Gerell: ”Greta Gerell – Bilder och tankar” med efterord av Sten Karling. Greta Gerells Stiftelse 1979.

Lilian Schacherl och Walter von Samson-Himmelstjerna: ”Greta Gerell – tidlösa ting”. Bruckmann 1969.

Temira Pachmuss:” Thought and vision, Zinaida Hippius letters to Greta Gerell”, Verlag Peter Lang 2004.

Birgitta Sjöström: ”Greta Gerell”, C-uppsats i konstvetenskap vid Stockholms univ. 1976.

Uppslagsverk i urval
Axel Tallberg: ”Vår moderna konstgrafik 1895-1920”, Carlssons förlag 1920.
Emil Hultmark: ”Svenska kopparstickare och etsare 1500-1944”, Almqvist & Wiksell 1944.
Svenska män och kvinnor, III, Bonniers 1946.
Svenskt Konstnärsgalleri, 1900-talet, Lindquists förlag 1948.
Svenskt Konstnärslexikon, Allhems förlag 1953.
Vem är vem –Storstockholm, Bokförlaget Vem är vem 1962.
Who´s who in Europe, Bryssel 1972.
Nationalencyklopedien, Bra Böcker 1989.
Natur och Kulturs konstnärslexikon, svensk konst under 1900-talet, Natur och kultur 1991.
Dictionnaire critique et documentaire des peintres, sculpteurs, dessinateurs et graveurs, vol 6, Gründ 1999.
Allgemeines Künstlerlexikon, vol. 52, K.G. Saur Verlag 2006

 

Texter ur katalogen till utställningen ”Form, färg, harmoni!” Två konstnärer – två sökare. Elli Hemberg och Greta Gerell. Säfstaholms slott 2013

Greta Gerell – en egen väg genom 1900-talet
Mikael Ahlund och Karin Neuschütz

Impressionistiska gatuscener, pastorala landskap, stiliserade gestalter ur en arkaisk Medelhavsvärld eller tidlösa ting präglade av lika delar realism och mystik – Greta Gerells konstnärskap är mycket mångsidigt. Samtidigt hålls hennes bildvärld samman av en stark, inre konsekvens – med saklig blick sökte hon ständigt efter någonting besjälat bakom tingens yta. Hennes långa och produktiva liv täcker in en stor del av 1900-talet och i hennes bilder framträder de olika miljöer som omgav henne – från Paris och länderna kring Medelhavet till Stockholm och Hemmarö i Roslagens skärgård.

Barndom och utbildning
Greta (eller egentligen Anna Margareta Ulrika) Gerell föddes i Stockholm den 2 juni 1898 i ett välbärgat hem på Östermalm. Hennes far Carl Peter Gerell var generalkonsul vid amerikanska konsulatet. Han dog dock tidigt och försörjningsansvaret låg sedan helt på modern – den driftiga och musikaliska Anna Rosalie som först drev Gerells växlingskontor och senare en väskaffär i Gamla Stan.

Greta var mellanbarn mellan Harry och Nadja och med den yngre systern hade hon en livslång, varm vänskap. De båda systrarna tävlade i att utantill kunna långa verser och sånger, inspirerade av moderns operaarior. Också Gretas bildintresse visade sig tidigt. I sin självbiografi skriver hon: ”Vid fem-sexårsåldern började jag att på allvar rita och modellera. Och det blev alltid små djur, mest hästar och hundar, där en häst inte skiljde sig så värst mycket från en tax i formen och en hund ofta hade hästens sköna halsresning.”

Greta Gerell började 1906 i Afzelii Elementarskola för Flickor vid Humlegården i Stockholm. Om denna tid skriver hon: ”Hela min barndomsvärld var formad av en outtömlig drömsk fantasi. Jag var ett mycket lyckligt barn, därför att jag levde i en konstant hemlighetsfull värme. Jag flödade över av värme och kärlek till allt, människor, djur och natur.” I skolan fick hon stor uppskattning för sin förmåga att lätt lära in och framföra dikter och berättelser. Däremot uppfattade hennes teckningslärarinna inte alls hennes konstnärliga begåvning – hon blev befriad från teckningslektionerna såsom varande ett hopplöst fall. Hemma ritade hon desto mer, under en period mängder av pappersdockor med överdådiga garderober.

En god vän till modern såg vilken talang att teckna den femtonåriga Greta hade och gav rådet att låta henne gå i ”gubben Althins målarskola”. Eftersom hon ännu gick i skolan fick hon börja kvällskurs i kroki. I ett brev beskriver hon första kvällen där:

”När jag blev femton år och gick i en av de sista klasserna i skolan, lät min mor mig börja på en kvällskurs på en elevateljé – Althins målarskola – en art av förberedande inför inträdet vid Konsthögskolan.
Blyg som jag egentligen var och uppfostrad i ’kyskhet och lydnad’ blev jag ju fullkomligt chockad, att plötsligen befinna mig i en sal tillsammans med en hel skara äldre pojkar och flickor, som alla med intresse stirrade på en helnaken karl, som ogenerat exponerade sig på ett podium. Jag visste inte vart jag skulle titta och var röd som en kräfta. Hur denna min första teckning efter modell såg ut, vågar jag inte ens nu tänka på.
Jag gick hem och grät. Mor menade, att jag behövde inte alls gå dit igen ifall jag tog det så hårt. Men nästa kväll satt jag där igen. Jag skulle ju bli konstnär och denna hemska prövning hörde väl till det, som man var alldeles tvungen att klara.

Herr Althin, som själv var en mycket duktig tecknare med hästar som specialitet, brukade om somrarna ha en kurs för sina elever. Jag fick följa med två gånger på dessa kurser, en gång i Blekinge och följande år i Värmland. Han höll mig strängt. Det var arbete från morgon till kväll och något särskilt lustigt kamratliv blev det knappast för mig, eftersom min mor var med och knappast släppte mig ur sikte, hon skulle ju ’vakta min dygd’. Men arbeta det gjorde jag. Otaliga teckningar, mest bara små detaljstudier.”

På en av dessa sommarkurser lärde hon känna Gustaf Carlström, som skulle bli en av hennes mest trogna målarkolleger. De hade under närmare 30 år ateljé intill varandra och gjorde en rad utställningar tillsammans.

1915 blev Greta Gerell som 17-åring antagen som en av de yngsta eleverna någonsin vid Konstakademien i Stockholm. Ambitiöst följde hon där undervisningen hos lärare som Oscar Björck, Vilhelm Smith och Olle Hjortzberg i modellmålning, kroki, anatomi och konstruktionslära, och hon lyssnade till föredrag i konsthistoria och arkitektur. Hon blev en skicklig grafiker tack vare etsningslektionerna ledda av Axel Tallberg. Särskilt för sina djurstudier och etsningar fick hon motta många lovord och stipendier – ett exempel är hennes uttrycksfulla Snöplogen från 1917. Hon tilldelades den hertigliga medaljen 1922 och erhöll resestipendium följande år.

Mellankrigstiden – Stockholm och Paris
Efter studierna vid Konstakademien fick Greta Gerell med stöd av sin mor fara till Paris under ett år, 1920–21, tillsammans med tre kamrater. Det blev ett rikt år för henne. De tidiga mornarna ägnades åt djurteckningar i Jardin des Plantes, därefter följde studier vid Académie de la grande Chaumière och på eftermiddagarna eget arbete eller museibesök. Gerell blev väl förtrogen med konstskatterna i Paris museer:

”Under de första månaderna blev det minst två timmar om dagen på Louvre och innan jag lämnade Paris var jag så bevandrad i salarna att det fanns knappt ett enda måleri, som jag inte visste just var det satt. Jag var som besatt av impressionisterna och kunde hänga i timmar framför dessa livsbejakande verk.
Ibland var det figurmålarna, som grep mig mest och så kom en tid när jag helt fördjupade mig i landskapen. Det var som att gå och dricka kunskap och skönhet ur dessa verk. Men också den allra äldsta konsten, 13- och 1400-talets italienare Cimabue, Giotto, Fra Angelico hörde till mina närmaste och i skulpturen vandrade jag helst bland egyptierna. Dessa timmar, när man helt gick ut ur sig själv och bara blev till ett öppet öga och en mottagande ande, var oerhört betydande för hela mitt kommande liv. Musée du Luxembourg, Musée Carnavalet, Musée Guimet. Man vandrade runt överallt och bara såg.”

Under vårterminen bytte Gerell skola och anslöt sig till André Lhotes målarskola, där hon ”slet med kubismen. En linje, en kurva, en linje, en kurva. Ja nog blev det linjer och kurvor, men något djupare förhållande till kubismen fick jag aldrig.” Det var också ett livligt umgängesliv på helger och kvällar med andra konstnärer. Gerell skulle regelbundet återvända till Paris och bland de målningar hon utförde där finns flera motiv hämtade från stadens gatu- och caféliv. Om konstnärslivet i 20-talets Paris berättar hon bland annat följande:

”Med våren och värmen blev kafélivet i full fart. Café de la Rotonde och Dôme var de ständiga mötesplatserna. Vi höll ihop. Många av våra äldre kamrater satt där i livliga diskussioner, men de var redan långt förbi oss. Flera hade haft utställningar hemma och figurerat i pressen och vad betydde vi, små barnungar, inför dem. Mindre än intet. Så vi var för blyga, att ens hälsa på dem. Det var också under de åren som Paris hade många stora namn bland målarna. Man kunde räkna upp en hel serie, den ena mer betydande än den andra och som alla skulle gå till eftervärlden – Derain, Dufy, Friesz, Vlaminck, Modigliani, Fujita, Picasso, Braque – ja, långa rader av genier och ofta hörde man mellan caféborden: där sitter den – och den – och den! Man skymtade storheterna med vördnad.”

Efter det första givande året i Paris återvände Gerell hem till sin mor – och till en tid av rastlöshet och oförmåga att måla. Men efter en välgörande vistelse hos en god vän och beskyddare, Greta Asplund, på dennas sommarställe Hemmarö i Stockholms norra skärgård, fick hon ny arbetslust. Denna sommarvistelse blev den första i en lång rad i över femtio år framöver. Skärgården blev en plats för figurmåleri, landskapsskildringar, pastorala motiv med får, hästar och kor. I den rikedom av bilder som hon skapade under de här åren tillämpade hon sina erfarenheter från den samtida franska konsten på de nordiska motiven.

Snart fick hon också tillgång till en ateljé på Gamla Brogatan 32 i Stockholm. Hon deltog i några samlingsutställningar, målade porträtt och fortsatte arbetet med sin efterfrågade grafik. Den så lovordade grafiken fick hon dessvärre ge upp då arbetet i kopparplåten blev alltför ansträngande för hennes högerhand. 1927 hade hon sin första separatutställning på Gummesons konstgalleri i Stockholm och fick om inte översvallande så dock god kritik av Gustaf Näsström i Stockholms Dagblad (25/10).

”Hon kan måla en grupp hästar vid ett vatten så flott och smaskigt och glänsande, att hon skulle väcka uppseende i en engelsk ryttarklubb […]. Greta Gerell är ett mycket välbyggt konstnärligt instrument, men det återstår att höra, om hon själv och ingen annan har något att spela på det.

Ett och annat pekar verkligen i den riktningen. Hon visar t.ex. tre porträtt av jylländskt bondfolk, som äro gripna ’ret i veden’ med både skarpblick och en viss barsk humor. Hon har gjort en marin, ’Nordlig vind’, som det är starka och hårda tag i, och i en landskapsbild, ’Vårplöjning’, har hon fått in en tung och frän must. Men hon har färgen emot sig, den är precis så traditionellt märglös och opersonlig, som den måste bli i Konstakademiens landskapsskola. Så mycket lyckligare är hon i sina djurteckningar, som ha både nerv och verve i linjeförningen. Det är framför allt på dem man grundar sina förhoppningar om hennes utveckling efter denna kunniga skoluppvisning.”

Tack vare goda försäljningssiffror och många porträttuppdrag blev Greta Gerell självförsörjande och hade snart sparat ihop till flera utlandsresor, till München, Florens, Venedig, Verona och Viareggio. År 1929 hade hon arbetat ihop verk till en ny utställning, också denna gång hos Gummesons.

Under 30-talet tillbringade Greta Gerell långa månader under vintrarna i Paris hos sina mycket goda vänner, litteraturkritikern och poeten Zinaida Hippius och hennes make, författaren Dimitri Merezjkovskij. Där umgicks hon med en rad intellektuella ryssar som lämnat hemlandet efter revolutionen och i denna krets fördes djupsinniga, nattliga samtal. Här fick hon anledning att tänka igenom och formulera sin livssyn, som ända sedan 20-årsåldern inspirerats av antroposofins kunskapsväg. Det blev spännande och känslostarka möten som kom att betyda mycket för henne. Gerell kallade paret Hippius-Merezjkovskij sin ”andliga familj”. Våren 1939 blev den sista i Paris före kriget, och när hon efter freden återkom var de båda vännerna inte längre i livet.

Efterkrigstiden
Under 40-talet drabbades Greta Gerell av tyfus och långa sjukdomsperioder skulle sedan återkomma under resten av hennes liv. Som så många andra somrar blev Hemmarö hennes retreat och hälsokur. Där kunde hon alltid arbeta. Nu blev det framförallt molnstudier som intresserade. Gerell var en hårt arbetande konstnär med en mycket stor produktion. Hon ställde ut ofta – över 30 större egna utställningar kan dokumenteras – och hon deltog även i ett stort antal utställningar med andra konstnärer. Hon gjorde många utlandsresor, bland annat till Italien och 1948 till Teneriffa tillsammans med Harriet Bosse. På Dramaten i Stockholm hänger som ett resultat av deras vänskap ett porträtt av skådespelerskan i rollen som Indras dotter.

Under 40-talet ägnade Greta Gerell sig åt en period av svärmiskt, religiöst måleri på stora dukar, vilket inte möttes av positivt gensvar i pressen och som hon också snart övergav och senare till stor del förstörde. Under de följande decennierna gjorde hon en rad resor till södra Frankrike och Italien och sökte då gärna arkitektoniska motiv – som till exempel stiliserade och expressiva framställningar av byggnader som Nôtre Dame i Paris eller Castel S. Angelo i Rom (bild 6). Inspirerad av Harriet Bosses valspråk: ”Mesta möjliga uttryck med minsta möjliga medel” sökte hon nya vägar genom förenklingar och lade ner mycket möda på att grundera dukarna på ett sådant sätt att de stora ytorna skulle få mera liv och bli mer freskliknande. År 1952 fick hon ny ateljé vid Mälartorget i Gamla Stan.

Också i det figurativa måleriet utnyttjar Gerell från 50-talet och framåt spelet mellan olika ytor i ett stiliserat formspråk. Där möter betraktaren unga flickor, bondhustrur, arbetare eller fiskare, människor försjunkna i något hantverk eller drömmande, inåtvända. Dessa gestalter – varav många hämtades från Medelhavsvärlden – är anonyma, utan personliga drag, ingående i ett finstämt färgspel mot en ofta enhetlig bakgrund. I ett brev från år 1968 skriver Gerell:

”Jag arbetar inte fort. Måste tänka och grunna länge, innan jag går till verket. Oftast blir det efter att ha gjort en hel serie teckningar till varje sak. Och när det gäller figur, där en eller flera skulle komponeras tillsammans, kom jag på att det underlättade arbetet, ifall jag från mina olika teckningar gjorde små grovt tillyxade modeller, som jag klippte ut och sedan placerade bredvid eller halvt över varann och därigenom fann hur kompositionen lämpligast blev harmonisk.”

Tidlösa ting
Greta Gerell vidareutvecklade under dessa år sin innovativa teknik som gav hennes måleri en alldeles egen karaktär. Föremålen i hennes stilleben framträder ofta mot en enfärgad fond med en levande ytstruktur – resultatet av ett tidskrävande arbete med lager på lager av målade och delvis bortslipade skikt. På 60-talet finner Gerell vad som skulle komma att bli hennes käraste motivkrets, de ”tidlösa tingen”. I rofyllda stilleben visas de mest olikartade föremål – snäckor, gamla träslevar, nycklar, ägg i skålar, krukor som värdigt berättar om den mänskliga vardag som de tjänat. Dessa bilder fick också ett positivt mottagande i sin samtid. I Svenska Dagbladet (24/1 1969) skrev Stig Johansson följande:

”Jag vet få som har en sådan exakthet och precision i uttrycket som Greta Gerell – en precision som hon gärna använder för att måla de nära tingen kring sig. Det är en stillebensvärld av absolut tystnad och stillhet. Renheten känns total. Det är som föremålen målats i lufttomma rum. De lämnar inte ut sig, de håller sig undan, trots att det är den lättaste sak i världen att beskriva det hon målar. Det är inte minst denna attityd av noli me tangere som ger Greta Gerells ting dess atmosfär av tidlöshet och fascinerande mystik.”

I dessa bilder av tidlösa ting förenade Gerell en långt driven realism med en andlig dimension. Denna dubbelhet i hennes högst personliga stilleben har också kommenterats av konsthistorikern Sten Karling: ”I den stillhet och tystnad, som härskar i Greta Gerells konst, förnimmer man närvaron av goda makter. Hennes bilder är fyllda av andakt inför det eviga.”

En höjdpunkt i hennes karriär blev den mycket uppskattade separatutställningen på Galerie Bernheim i Paris 1961. Här blev hon väl mottagen på den europeiska konstscenen. Flera gallerier tävlade om hennes närvaro och hon inbjöds även att ställa ut i New York, men tvingades på grund av hälsoskäl avstå.

Vid sidan av sitt måleri var Greta Gerell också en skrivande människa. Förutom en livlig brevkorrespondens skrev hon poesi och ett manus till en självbiografi, vilken i förkortat skick finns publicerad i boken Greta Gerell – med egna ord (2007). Här framträder en rad olika miljöer och människor som hon mött under sitt liv – inte minst är hennes skildring av livet på Östermalm i Stockholm i början av 1900-talet mycket färgstark. Greta Gerell avled i Stockholm den 30 oktober 1982.

Källor:
– Greta Gerells självbiografi, skrivmaskinsmanus från 1970-talet i Greta Gerellstiftelsens samling.
– Greta Gerellstiftelsens samling av gamla pressklipp.
– Brev från Greta Gerell till Maja Lisa Bringert samt till Walter Samson von Himmelstjerna, i Greta Gerellstiftelsens samling.

 

Att sitta modell för Greta Gerell
Aurora Granstedt

Det tog inte många minuter att springa från Triewaldsgränd 1 där jag bodde över Kornhamnstorg till Mälartorget 15. Jag valde oftast att gå uppför trapporna trots den eleganta hissen med svarta gallergrindar som skramlade på ett bestämt sätt när man stängde och öppnade dem. När jag ringde på ”Totos” dörrklocka var det alltid med en viss bävan, jag kände mig utvald att få kliva över tröskeln till hennes ateljé (heliga rum). Hon var alltid sobert klädd, i en finstämd färgskala av ockra, ljusbrunt, olivgrönt och med en liten sidenscarf runt halsen med en brosch. Kortklippt hår, en doft av en bestämd parfym och alltid med glimten i de små kisande ögonen. Man klev rätt in i en stor hall som fortsatte i ett stort rum till vänster om ingången. Rakt fram var en liten skrubb till kök. Till höger om ytterdörren bakom en skärm med ett fönster som vätte mot gården stod staffliet uppställt. Till vänster i det rymliga rummet med ett fönster som gick ända ner till golvet stod två länstolar placerade på var sin sida. På den högra väggen hängde en stor spegel med guldram. Under spegeln stod en stor brun kista med kläder som Greta draperade mig i innan hon satte på en skiva med t.ex Chopins musik.

Hon lät mig så dansa tills hon sa stopp och så fick jag stå i den fixerade posen tills skissen var klar. Det kändes aldrig tröttsamt eller långtråkigt att stå modell, antagligen berättade Toto någon rolig historia så att tiden verkade gå väldigt fort. Mitt gage för modellsittandet bestod av tvåkronor som placerades i små vita runda Weleda-askar där hon målat en liten blomma i oljefärg på locket.

Det var ”Toto” som ledsagade mig in i vuxenvärlden. Hon bjöd mig ibland på ett glas rödvin och svarta cigaretter med guldmunstycke, i mitt hem förekom varken alkohol eller tobak. Där kunde vi sitta länge och tala om kärleken och livets mysterier medan solnedgången över Riddarfjärden förvandlade husens fasader till siluetter. Det hände att vi vid julen kunde upptäcka hela den heliga familjen med tre konungar och allt i dessa huskroppar.

Greta ingav en väldig respekt och kunde trots sin otroliga humor tala om livets djupare sidor. Hon bar på en skatt av dikter (som hon ofta reciterade utantill) och dråpliga historier att ösa ur, men det var sättet, tonfallet den skarpa formuleringskonsten som gav de oförglömligas intrycken från dessa möten under slutet av 1950-talet.

Tack Toto, från Pullan, din guddotter

 

Ungdomligt möte med Greta Gerell
Helena Isoz

Provtryck med färger och dimensioner att godkänna eller förkasta. Vikten av den perfekta färgåtergivningen. En ny bok med texter och bilder av Gretas målningar skulle tryckas. Jag såg på från sidan, 16 år gammal och mitt unga intresse för konst stärktes och fördjupades i ljuset av att hon summerade och sammanfattade ett livs verk. Hon skrev, rensade bland papper och samlade ihop sina självbiografiska anteckningar. Allt materialet låg där till beskådan och jag läste och lyssnade. Greta Gerell var vän till mina farföräldrar sedan 1940-talet då hon kom för att måla till det turisthotell min farfar drev – Hooks Herrgård i Småland. Hon återkom ofta och jag har hört av min far att hon var en ovanlig gäst, nämligen en som intresserade sig för honom, ett barn, och samtalade med honom på jämlika villkor. Hon stod vår familj nära under hela sitt liv. De sista åren bodde hon hos oss i perioder mellan sina sjukhusvistelser och hade tid att berätta ett och annat. Men innan dess, 1979-80, arbetade hon med boken och med en utställning på Färg och Form på Sturegatan i Stockholm. Jag fick vara med på ett hörn, kände mig utvald och fick texta Rilkes nionde Duinoelegi på ett stort papper som monterades på en skiva som sedan stod uppställd på ett staffli i utställningen. Det fanns något hemlighetsfullt och annorlunda med allt hon stod för, bland annat det att hon levde ensam och kunde koncentrera sig på att läsa och arbeta. Jag influerades och inspirerades av Greta och den finske konstnären Hannu Väisänen, en nära vän och kollega till henne. De levde som eremiter tyckte jag, helt för sin konst och all den lust och det krävande motstånd som finns i ett sådant liv var för mig något oerhört lockande. De ställde upp framför sig sina egna mål, hittade en tråd och följde den, tills det uppstod något tredje ur idén och det praktiska arbetet. Ensamma molniga dagar i ateljén, som då låg innanför köket i lägenheten på Stora Nygatan 45 i Gamla Stan, var Gretas ständiga önskan och jag måste intuitivt ha känt igen mig i det.

Senare, ett par år efter Gretas död, började jag min konstutbildning och om inte annat ar jag genom henne väl förberedd för alla utmaningar! På den tiden, det tidiga 1980-talet, byggde undervisningen fortfarande mycket på modellstudier och det var lätt att känna igen sig i tidigare generationers slit i modellsalarna. Så mycket arbete med teckningen och färgen och det är jag än idag tacksam över. Man kunde glömma sig själv och bara jobba med rummet och modellen. På eftermiddagarna höll vi på med egna målningar och idéer. Jag kunde lätt förstå och känna igen mig i Gretas berättelser från sin ungdoms studieår även om mycket också hade ändrat sig. Men tillräckligt mycket var sig likt för att det skulle bildas som en brygga bakåt. Det var i en brytningstid precis före den digitala konstens genombrott och Moderna museets utställning Implosion som man kanske kan säga introducerade postmodernismen i Sverige. Min tid på Konsthögskolan färgades av den, men grundutbildningen mer av modernismen. Det som gällde var målning, teckning, skulptur och grafik, väldigt handfast och fysiskt. Gretas intensiva fokus och starka målmedvetenhet gjorde ett outplånligt intryck och jag tror det var hennes stora omsorg om hela processen, både materialet och innehållet, som gjorde att allt verkade så härligt. Hon visade hur viktiga varje skikt av en målning var för henne, hur de slipades, hur nya lager lades på som i sin tur slipades. De måste sedan vila under lång tid för att härda ordentligt. Efter alla sådana förberedelser med grunden var det kanske inte så konstigt att hon någon gång frågade sig: ” …och vad ska jag nu förstöra den här med?” Humorn som bröt så starkt mot hennes nästan fruktansvärda allvar var varm, ibland galen och hade mycket med språk att göra. Den kristallklara rösten kunde låta bestämd för att inte säga kategorisk och spegla hennes klara uppfattning. Men lika ofta var hennes språk lekfullt och präglat av en rospiggska som satt sig fast efter över femtio somrar på Hemmarö i Roslagen. Om humor menade hon att den i sin rena form alltid är kärleksfull, aldrig elak. Mycket har fastnat i mitt medvetande av allt hon sade och skrev. Uttryck och värderingar finns där i botten. Tankar om komposition och teckning. En inställning. Utan att konstruera för mycket i efterhand kan jag nog säga att det var avgörande för mig att ha Greta inför mig under de där åren när jag var så mottaglig.